Nu var det FÖR länge sedan…

… som jag skrev på Livsgnista. Jag har engagerat mig mycket i jobbet, med de elever som går hos mig, i min egenskap av speciallärare. Men nu är det slut, efter 10 månader. Det är en sorg i hjärta och själ som jag har bearbetat.

Herregud, vad jag kommer att sakna dem… deras leenden, deras kramar, deras livsberättelser, deras tårar, deras sorg, deras iver… listan kan göras lång, mycket lång.

De vet inget ännu, de önskar att jag ska vara kvar och följa dem upp i 4:an, men det kommer in lärare som är behöriga, jag har inte den 2-åriga tilläggsutbildningen ovanpå lärarutbildningen, men har under våren pluggat in 100 p Specialpedagogik samtidigt som jag arbetat.

Jag får se mig om efter nya möjligheter. Ska åka och hälsa på dem, som jag gör i andra skolor där jag varit. Elever vill det, lärare blir glada och jag känner lycka över det.

Att skiljas är att dö en smula… jo, jag vet, jag är certifierad i sorgbearbetning och coachning… men du vet hur det är… en kirurg opererar inte sig själv… det är en bra liknelse.

Skolavslutningen kommer att skära i hjärtat samtidigt som den är vacker. Jag kommer att gråta, det vet jag… och det kommer även eleverna att göra. Både de jag har nu, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och den klass som jag hade som vikarie under ht-19. De är i samma korridor och jag får alltid kramar och småprat och alla vill att jag ska sitta vid just deras lunchbord.

Den klassen har tackat mig för att jag visat dem vad kärlek är, för att de fått prata känslor och de har sagt att de älskar mig för att jag för alltid har förändrat deras dagar i skolan.

Behöver jag säga att jag grät när de läste upp det i klassen………. <3

Det som fattas i världen

Med tanke på det senaste hemska terrordådet, lägger jag ut en av mina känslosamma texter. De anhörigas känsla kommer jag inte förbi.

Du finns inte mer

Blommorna vissnar
marken torkar
luften flämtar
– du finns inte mer

Hur kan allt pågå
som om ingenting hänt
stanna världen
– du finns inte mer

En dag kommer
jag att andas
känna hela
livets puls

En dag kommer
skrattet tillbaka
glädjen vilar bara
eller hur

– visst blir det så

Nu är det vår igen

Tulpanerna blomstrar, solen strålar mellan molnstråken och blåsten viner om knutarna. Nu är det vår igen!

Men… bli inte förvånad om – snarare NÄR – Kung Bore gör en sista framstöt. Det brukar ske i april. Minns flertalet majbrasor med snöblask – och genomfrusna tår och nästippar – som inträffade när mina barn var små. Men det hör liksom till att Valborg ska vara oberäknelig.

Får se vad som kommer att inträffa i år. Det är alltid lika spännande!

Nu är det vår igen… hoppet spirar.
Nu är det vår igen… glädjen spirar.
Nu är det VÅR igen… lev, njut, skratta och älska livet.

När är dags att vakna upp?

”Ibland önskar man bara att allt skulle stanna upp”, tänkte hon med en suck. Varför detta jädra tempo överallt? Prata i mobilen ska gå snabbt, handla och packa ner varor ska gå blixtsnabbt innan nästa kunds varor kommer på bandet, möten på jobbet ska avklaras snabbt, alla pratar fort, fort, fort, även på den förbaskade tv-apparaten… alla skriker ”Vi har ett resultaaaaat!” ”Fy fan, rent ut sagt”, tänkte hon irriterat.
Helt plötsligt, när hon blev knuffad i väntan på tunnelbanan, bara brast allt. Hon ställde sig intill en stolpe och tittade på folk som trängdes, stressade, sprang som galningar för att hinna med ett tåg… till vad?.. och varför? Nästa tåg skulle för tusan strax rulla in igen!
Hon blundade en stund, drog ett djupt andetag och ville utestänga alla ljud… allt gnissel från tunnelbanans skenor, allt mobilpratande, gråtande barn, skrikande tonåringar, aggressiva fylltrattar… ALLT! Hon ville bara bort från allt, bort, bort, bort. Långt bort… långt-bort-i-stan… bara bort.
Plötsligt fnittrade hon till, kände ett obeskrivligt lugn, tog några steg framåt, kastade sig ut… flög, flög, flöööööög…  
Människor som stod närmast kunde efteråt säga att hon log och såg lycklig ut.

Folk skrek, någon svimmade, tågets bromsar skrek gällt, blodet sprutade upp läng den motsatta väggen av perrongen. Folk sprang som panikslagna myror, en del stod stilla med gapande munnar, några grät, andra ringde på mobilerna och berättade för någon annan vad som hänt, ytterligare några började filma eller ta kort. Något att visa upp, som en stolt trofé, på nästa fest eller sammanslutning av annat slag. Som en jägare, fast bytet inte blev nedlagt av personen ifråga.
”Fy faan”, skulle säkert hon sagt, hon som blev massakrerad under tåget, hon som för första – och enda – gången i sitt liv blev uppmärksammad och skulle hamna på löpsedlarna. För att inte snacka om alla soffdebatter.
Enda gången hon blev känd och uppmärksammad var när hon tog livet av sig. Vilken jävla tid vi lever i!

Vänta lite nu, hörru! Vi backar bandet en aning! Hmmm… vad ska hända då? Inget om Lenas liv… nej då, så förväntat ska det inte bli. Varför skrev jag detta nu då? Jo, såhär är det… tänk efter ett tag, sätt dig ner och TÄNK EFTER!

Men människa, sätt dig ner! Sluta stressa ett tag! Ja just det… känn bara efter, tag ett djupt andetag och aaaandas.  Är det inte dags att vakna upp? Sluta spring i detta evinnerliga ekorrhjul? Sluta gå i lämmeltåget till och från jobbet. Sluta med alla ”måsten”… och börja LEVA!

Vart tog livet vägen? Vart tog lusten och skratten vägen? Vart tog empatin vägen? Vart tog kärleken, lyckan, omtanken och samtalen vägen? Vart tog känslan vägen? Vart tog vi vägen… jag vägen… DU vägen – egentligen?

Hur långe sedan var det du drog upp ett grässtrå och kände med fingrarna
längs stjälken?
Hur länge sedan var det du såg små hoppande grodynglen på skogsstigen
efter regnet?
Hur länge sedan var det du hörde ljudet av knastrande grus när cykelhjulen snurrar utmed landsvägen?
Hur länge sedan var det du plockade blåbär och blev blå om fingrarna?
Hur länge sedan LEVDE du?
Hur länge sedan var det du lyssnade – verkligen L-Y-S-S-N-A-D-E på dina barn?

Ibland behöver vi vakna upp. Vi behöver vakna upp oftare, anser jag. Vad anser du?

Ofantligt många mår dåligt idag. Vi går mot ett kontaktlöst samhälle. Vi har inte tid – eller ork – att lyssna på varandra. Familjer kan sitta i varsitt rum och äta och spela på datorer, glo ner i mobiler eller Ipads. Inser ni inte hur farligt detta är? Vad VET ni om varandra i familjen?

Du… ja just du… som läser detta, vakna upp innan det är försent. Innan du eller någon du känner gör som kvinnan i min fiktiva historia. Det smärt-samma är att det egentligen inte är fiktivt, för det händer i verkligheten med ojämna mellanrum. Olika levnadsöden som vi läser om i tidningarna och förstrött bläddrar vidare. DET är tragiskt!

Livet kan vara så kort, så kort… tänk på att imorgon när du vaknar, den dagen är den första på resten av ditt liv. Gör något av den… LEV! Upptäck! Njut!

Många mår dåligt idag

Vi har det bra i Sverige, materiellt sett , men där slutar det. Så många mår dåligt idag trots detta – och det är en varningsklocka anser jag.

Det som skrämmer är att vi går mot ett kontaktlöst samhälle. Vi ser inte varandra i ögonen längre! Är det inte mobilen alla glor i så undviker folk att se på varandra.

Ta t.ex. en hissfärd. Jag kan inte låta bli att börja prata om jag står med en annan person i hissen. Oftast möts jag av leenden och en konversation. Då märks det verkligen att andra saknar mötet och samtalet mellan två människor.

För ett tag sedan stod jag på tunnelbanan när det blev stopp i en tunnel. Då började folk att prata med varandra – pga oro naturligtvis – och det tog inte många minuter förrän samtalen surrade i vagnen. Det var både trivsamt mitt i allt, men samtidigt skrämmande. Vi talar med varandra först när något inträffar som gör oss osäkra! Så oerhört tragiskt det är!

Barn och ungdomar idag sitter oftast böjda över sina mobiler och spelar spel – ibland med den/de som sitter bredvid! Hur tragiskt är inte det! Tänk om de istället tittade varandra i ögonen och hade en dialog med varandra.

Ofta ser jag att föräldrar ger sina barn en mobil eller padda så de kan spela när de börjar gnälla. Men hallååååå… barn behöver känna sig uppmärksammade! Vad sker inte med det känslolivet efter fletalet år framför en skärm istället för att lyfta blicken och upptäcka!

Jag upptäckte en elev i skolan en dag som såg ledsen ut, och frågade hur hen mådde. Fick ett svar tillbaka som jag väntade mig – ”Bra”. ”Du”, sa jag, ”jag ser dig.” Blicken som mötte mig var en mix av sorg och tomhet. ”Du, sa jag igen, ”jag hör dig”. Hen såg nu förvånad ut och svarade ”Men jag har inte sagt nåt”. Jag log och svarade ”Jo, jag hör din inre själ, den skriker för den mår inte bra”. Eleven fick tårar i ögonen, men log! ”Hur känns det nu?” frågade jag. ”Bättre”, blev svaret. Sen gick hen. Det räckte för mig.

Nästa dag såg jag hen igen och sa ”Jag ser dig”. Hen kontrade med ”Du hör mig” och så log vi båda två. Det räckte. Jag vet att hen kommer till mig den dag det känns för jäkligt, för hen vet att jag vet.

Så… du… som läser detta… se dig omkring så kommer du att upptäcka att det behövs kontakt. Vi måste bryta denna skrämmande utveckling – kontaktlösheten och rädslan för att prata med en medmänniska. Börja direkt i morgon… jag fortsätter jag också. Långsamt men säkert kan vi få till ett friskare samhälle. Ett samhälle där så många mår så mycket bättre!

Säkert vårtecken

Ett säkert vårtecken är när jag börjar med mina långa och raska promenader. Gå hem från jobbet tar ca 45 min. När det blir varmare kan jag gå en annan rutt än i stan; utmed Årstaviken istället. <

Det är underbart att höra kluckandet från vattnet, rogivande att befinna sig i naturen och att uppleva med alla sinnen. Känna på bark och blad, doften av naturen, äta ett äpple, höra ljudet av vågorna som rullar in, se alla fåglar och de första knopparna.

Hur många av oss upplever vardagen med alla våra sinnen – egentligen?
Det är aldrig försent att börja se, lyssna, höra, känna och smaka av det naturen har att erbjuda.
Vi rusar på i ekorrhjulet utan att LEVA! Vad är vitsen med det? Börja idag, börja just nu… börja lev det liv du egentligen längtar efter.

Betyg på fördjupningsarbete

I kväll kom lärarens betyg och omdöme på mitt fördjupningsarbete i Specialpedagogik-kursen. Det handlade om ADHD/ADD.

Jag fick ett A! Är så otroligt glad, lycklig och stolt just nu. Just dessa funktionsvariationer är de mest vanliga och jag har ett flertal elever med inom detta. Därför känns betyget så otroligt, underbart och härligt!

Här är lärarens omdöme:

Hej Inga-Britt,
Nu har jag läst ditt fördjupningsarbete ännu en gång och ger dig nu ett betygsomdöme för det sent om sider. Du har gjort ett mycket väl genomarbetat fördjupningsarbete på en hög nivå. Du reflekterar och är nyanserad i din framställning. Du har med mycket bra fakta och källhänvisningar. Du visar att du förstått komplexiteten kring funktionsnedsättningen som du skriver om. Du har väldigt bra planerade pedagogiska stödförslag med i din redovisning.
För det här fina och välgjorda fördjupningsarbetet får du betygsomdömet A.
Kanonbra Inga-Britt!
MVH
Bosse

Nu är det bara betyg och omdöme på sista 3-timmarsprovet – som gjordes i torsdag i skolans aula – som jag väntar på. Håll tummarna! 🙂

Snart klar, snart…

Snart är jag klar med studierna, snart…

På torsdag har jag min examensskrivning – under 3 timmar! Det har varit både svettigt och intressant – med ett tempo jag inte är van vid när det gäller studier. Dessutom arbetar jag 3 dagar/vecka och studieuppgifter har lämnats in veckovis.

Jag läser in grunden i Specialpedagogik och det är otroligt intressant! Eftersom jag jobbar som speciallärare och på eget bevåg läser in kursen, känner jag verkligen att jag har mer tyngd och mer kunskap utöver det jag redan införskaffat mig.

Det är aldrig försent att lära sig nytt – jag blev ålderspensionär i september förra året och har sadlat om efter det 🙂 Jag kommer aldrig sluta upp med att vara vetgirig och nyfiken. Vad handlar livet om annars, egentligen!?

Dessutom är den finaste känslan som finns att kunna få andra medmänniskor att växa och kliva framåt. Att få gå vid sidan om dem… inte dra, inte pusha på… utan gå vid sidan om och leda kunskapsmässigt… det är sann lycka!

På torsdag är denna kurs klar… hallååååå Livet… vad väntar om hörnet?

Nu kommer jag! 🙂

Det händer överallt…

Det är år 2019, men likt förbaskat kan jag ibland undra vilket århundrade en del människor befinner sig i! Vad har de för rätt att uttala sig om – och på förhand döma – människor med olika slags funktionsnedsättningar!

Det finns tillfällen… när jag önskar att dessa människor fick byta plats med den de dömer, om så bara för en dag… för att få insikt i hur en vanlig vardag kan te sig för de som inte är i samma vigör som hen själv.

Allt bottnar i OKUNSKAP – som i sin tur skapar RÄDSLA!

INGEN har rätt att döma… gå först i dennes skor en hel dag… så kanske det händer något positivt i hjärtat!

Det behövs mer universell kärlek på vår planet! Mycket, mycket mer…


Specialpedagogik – kurs

Jag läser en distanskurs i Specialpedagogik under tiden som jag jobbar. Det är ett otroligt tempo och mycket att läsa (kurslitteratur och hemsidor), lyssna på (radioprogram) och titta på (filmer).

Men det är riktigt intressant och kul! Det är aldrig försent att lära sig något nytt eller förbättra en gammal kunskap. Jag fyllde 65 i höstas, men fortsätter jobba och plugga så länge jag tycker det är roligt.

Dessutom har jag – givetvis – användning för kunskaperna i det yrke jag har nu – speciallärare med pedagogisk inriktning.

Det finns sådant jag inte känt till, annat som jag tycker ha varit bra att lära mig och ytterligare saker som jag vill lära mig mer om, i första hand inom specialpedagogiken.

Du som läser detta… vad gör du själv för att utvecklas i ditt yrke?