månadsarkiv: juni 2018

Tankar under sommarlovet

Tänker på hur skönt det är att få koppla av under sommarlovet, få njuta av att inte planera dagarna, bara finnas till i nuet.

Jag känner en oerhörd stolthet över mitt jobb som vikarierande lärare, oftast på olika skolor men senast en termin på samma ställe. Får så otroligt mycket tillbaka i mina möten med elever och annan personal. Lär mig hela tiden nya sätt att tackla problem. Det är ett ständigt ad hoc, det gäller att hela tiden ha ett äss i bakfickan, att alltid ha en plan B, helst även en plan C har jag märkt.

Det största som finns att uppleva är att få andra att växa, både som människor och som elever. Få förmånen att uppleva tilliten från elever som aldrig visat det eller pratat känslor. Skolavslutningen var en dag med både skratt och tårar, kramar och önskningar om att jag ska komma tillbaka. Lovade att dels komma som vikarie när det behövdes men att även hälsa på ändå, vilket uppskattades enormt.

Har så många vackra minnen i form av handskrivna brev, handskrivna texter på muggar och vackra teckningar, egengjorda konstverk i form av virkningar, små askar och lerfigurer.

Det har varit oerhört tufft mellan varven. 87 elever i fyra klasser, många från olika delar av världen, som testade mig hårt innan de insåg att IB stannar kvar, att jag faktiskt bryr mig om dem som människor.

Tacksam över att få uppleva detta i denna tuffa tid vi lever i nu. Tacksam över att kunna få vara den som lyssnar när någon berättar hur det är utanför skolan, hur tufft en del har det hemma eller fått uppleva krigets fasor. Tacksam över att ha fått äran att känna deras förtroende och att få hålla om när det är både ilsket och ledsamt men även bara för att det känns bra att kramas just då 🙂

Vilan under sommarlovet behövs, tro mig… men jag ser fram emot höstterminen igen. Går i pension den 21 september men fortsätter jobba ett par dagar i veckan för vuxna behövs i dagens skolor. Lärare behöver avlastas genom att jag även kan ägna mig åt de svåra samtalen, ge studiestöd och berätta om viktiga värderingar.

Glad Midsommar alla läsare i cyberspace

Glad Midsommar

Var rädda om er och om varandra.

Det finns inget dåligt väder, minns det. Ta tillvara på tillfället att mysa tillsammans inomhus istället. Det går att fixa till så det känns bra för alla.

Prata med varandra och framför allt – lyssna! Låt alla tala till punkt och ha respekt för varandras åsikter. Det hederliga gamla sättet att diskutera olikheter är tyvärr ett minne blott. Passa på att träna på det.

Men framför allt – skratta och kramas, ät god mat och känn sann och äkta kärlek till djur och människor.

Vi hörs igen efter Midsommarhelgen 🙂

Ge en blomma till någon du bryr dig om

Hibiskus
Ge en blomma till någon du bryr dig om

Har du tänkt…
– ge en blomma till någon du tycker om och bryr dig om?

Har du tänkt…

– på att tanken fastnat där och att det inte blir av?

Har du tänkt…
– en tanke på om det skulle hinna bli försent nån gång?

Den känslan vill du inte uppleva!

… så… köp den där blomman nu – idag – och skänk glädje.

Både mottagare och givare blir glada 🙂

Större eller mindre skolor

Det pratas ideligen (främst politiskt sett) om skolornas storlek. Elevantal från dagens 900+ till framtidens 2000 + i EN skola (så kallad storskola). Vilket vansinne!

Det skapar anonymitet, vilket är förödande! Elever av idag söker uppmärksamhet på alla möjliga sätt: ”Se mig, hör mig!” Det är något som INTE främjas av större skolor med flera elever, stora klasser, trånga klassrum.

Det är dags att tänka om! Gå tillbaka till mindre skolenheter, färre elever i klassrummen, bättre ventilationssystem, möjligheten att samtala eller plugga i tysta rum.
Framförallt är det bra för den egna personligheten, d.v.s.  eleven syns, eleven hörs, de får snabbare bekräftelse när det finns utrymme för att kunna ägna sig åt det väsentliga… det vill säga studier i en lugn miljö.

Vad anser du som läser detta?

Avslutningens väl och ve

Så närmar sig skolavslutningen
Jag känner både lättnad, glädje och sorg.  Mitt vikariat har gått ut. Nu skiljs mina vägar med eleverna då en lärare med behörighet har anställts.

Mycket kramar, kärleksfulla brev fyllda med tacksamhet och böner om att jag ska stanna. Det känns i själ och hjärta. Till hösten blir det nya skolor på timbasis.  Nya elever som ska testa mig som vikarie, nya bekantskaper, nya levnadsöden.

Skolavslutning är för mig både glädje och sorg. Glädje över att en termin är över och sorg över att skiljas från alla elever och fantastiska kollegor. Det har varit både jobbigt, slitsamt, mysigt och fyllda dagar med ömsom skratt och ömsom tårar.

Men mest av allt: jag har lärt mig så kolossalt mycket bara genom att lyssna, bekräfta och krama om. Tack alla fina elever och tack all mysiga kollegor!

Jag har lovat att komma på besök och alla vill att jag kommer tillbaka som sjukvikarie, vilket rektorn även önskat. Så får det bli! 🙂

Mot framtiden!……………………………. vad väntar om hörnet?………………………..

Ibland gör Döden sig påmind mitt i livet

Ibland vaknar vi upp ur våran vardagsrutin-dvala. Det är synd att vi inte tänker till mera innan. Innan vad? Innan Döden gör sig påmind i våra liv.

Någon nära oss blir antingen svårt sjuk, får en dödsdom eller dör rent av. Först när detta händer backar vi från vardagens rutiner och börjar fundera.

Känner du igen dig?

Funderingar som ”varför fortsätter livet fast han/hon är död?”, ”hur ska jag klara mig utan honom/henne?”, ”varför just vi?”, ”vad ska jag göra nu?”……..

Livet liksom stannar upp ett tag. Det är enbart en bubbla runt oss, förvirringen är total.

Den som är svårt sjuk/ döende önskar besök, orkar inte med besök, funderar på sitt håll. Tankar som ”varför just jag?”, ”jag vill leva!”, ”varför hör ingen av sig?”

Låt inte rädslan styra! Hör av er, hjälp till med något, bara finns där och lyssna.
För… vem är det som har det jävligast egentligen?

Jag har hört av mig till svårt sjuka/ döende. Har suttit vid en väns sida när dödskampen utkämpades. Det var fruktansvärt att uppleva, men… vem hade det värst av oss? Exakt! Inte var det jag… inte just då. Just då uppskattade jag Livet mer än någonsin.

Ibland vaknar vi upp ur våran vardagsrutin-dvala. Det är synd att vi inte tänker till mera innan. Innan vad? Innan Döden gör sig påmind i våra liv.

Vart är vi på väg när det gäller skolan?

Vart är vi på väg ?
Elever har dåligt med material i en del skolor.
Bryts en linjal sönder fins ingen ny att få.
Pennor saknas, sudd likaså.
Det finns inte läromedel till alla, så det får kopieras.
Gamla böcker nyttjas med klotter och utrivna sidor.
Platsbrist gör att elever och personal får trängas på små ytor.
Klasser är oftast för stora, för trånga och med resursbrist.
Trängsel skapar stress och frustration.
Labbsalar saknas så labb utförs i klassrummen.
Salar saknas för kreativa ämnen. Dessa lektioner hålls i klassrummen men det finns endast vatten att tillgå på toaletterna. Blir ett himla springande för att hålla rent efteråt.

Vart är vi på väg ?
Staten bör överta ansvaret igen. Det är inte rättvist att kommunerna ska stå för kalaset.
ALLA elever bör ha samma förmåner vad gäller material och utrustning.
Personal bör ha vettiga rum att arbeta i. Var håller skyddsombuden hus?
Arbetsmiljön för flertalet lärare är under all kritik.

Lärare är en grupp som jobbat länge i det tysta, som älskar sitt yrke och sina elever.
Lärare bör få ägna sig åt det som de är bäst på – att lära ut! Inte att behöva sitta med oändlig dokumentation! Den tiden bör läggas på eleverna och lärandet istället.

Anställ lärarassistenter som kan avlasta lärarna med dokumenterandet. Som när läkarna en gång i tiden hade läkarsekreterare. Ibland var det bättre förr!

Rätt stöd i rätt tid på rätt plats för elever

Det finns så många elever som skulle behöva var i en lärmiljö som gynnar dem och inte våra politiker! Elever som har olika diagnoser och som bör få rätt stöd i rätt tid på rätt plats!

Det är inte utvecklande för vare sig dem eller andra elever att de inte får den studiero och teknik som de bör ha för att kunde förbättra sina kunskaper.

Mycket oro skulle kunna stävjas i klassrummen. Inte konstigt det blir stökigt och högljutt när elever som vill lära sig inte kan få den rätta hjälpen för det.

Heders till alla lärare, stödjare och resurser som försöker, men de flesta har inte den rätta utbildningen för just detta.  De vill så otroligt mycket och menar så väl, men det blir varken tid eller ork över när övriga elever ska ha sitt.

Jag ser och hör detta dagligen, som vikarierande lärare, och det är ett under att inte hela skolväsendet bryts sönder snabbare än vad som sker nu. Det är tack vare alla tappra som försöker lyfta det sjunkande skeppet.

Politiker! Ta ert ansvar!