månadsarkiv: maj 2019

En mycket fin vernissagedag

Idag var det vernissage på Galleri 67 på Västerlånggatan 67 i Gamla Stan.

Elever
Det blev otroligt lyckad, på grund av att två f.d. elever kom in med sina respektive pappor! Vilken glädje och lycka jag kände i hela kroppen! Att se deras leenden när de valde ut ett varsitt konstverk (båda valde katter) Sen fick de sätta en röd ”plupp” på sina verk, som visade att de var sålda.

Kusin
Lika roligt var det när en kusin till mig kom in med sin fru! Vi har inte setts på närmare 50 år! Snacka om en överraskningarnas utställningsdag, detta går sannerligen inte att slå i första taget.

Sålda verk
Idag sålde jag sex målningar. Förvisso var en av dem såld strax innan jag satte upp den, men det var inte mindre kul för det.

Välkommen
Välkommen att besöka galleriet i Stockholm. Det skulle verkligen vara en höjdpunkt; att läsare på min blogg gör ett kulturellt inslag i tillvaron 🙂

Ibland slås tillvaron i bitar

I morse fick jag beskedet om bröstcancer och operation den 10 juni. Det är lustigt hur man kan reagera. … jaha, näääää… det är skolavslutning den 11 juni, så det går inte.
Klart som korvspad att hälsan går före! Plikten framför allt är tämligen förlegat, eller hur? 🙂

Jag hängde konst på ett galleri i Gamla Stan idag, utställning under 1 vck. Det är nu mot kvällningen som allt släpper… då kommer Herr Ågren krypande. Usch! Skriver av mig här innan läggdags.

Det blir säkert bra, det måste det bara bli! Försöker febrilt komma på vad det är jag ska lära mig av detta! Får bara för mig att det måste vara nåt!

Näää… hörru… nu är jag jättetrött, måste i säng, i morgon är det vernissage och mingel! Gillas! 🙂

God Natt, du därute.. take care!

Nu var det FÖR länge sedan…

… som jag skrev på Livsgnista. Jag har engagerat mig mycket i jobbet, med de elever som går hos mig, i min egenskap av speciallärare. Men nu är det slut, efter 10 månader. Det är en sorg i hjärta och själ som jag har bearbetat.

Herregud, vad jag kommer att sakna dem… deras leenden, deras kramar, deras livsberättelser, deras tårar, deras sorg, deras iver… listan kan göras lång, mycket lång.

De vet inget ännu, de önskar att jag ska vara kvar och följa dem upp i 4:an, men det kommer in lärare som är behöriga, jag har inte den 2-åriga tilläggsutbildningen ovanpå lärarutbildningen, men har under våren pluggat in 100 p Specialpedagogik samtidigt som jag arbetat.

Jag får se mig om efter nya möjligheter. Ska åka och hälsa på dem, som jag gör i andra skolor där jag varit. Elever vill det, lärare blir glada och jag känner lycka över det.

Att skiljas är att dö en smula… jo, jag vet, jag är certifierad i sorgbearbetning och coachning… men du vet hur det är… en kirurg opererar inte sig själv… det är en bra liknelse.

Skolavslutningen kommer att skära i hjärtat samtidigt som den är vacker. Jag kommer att gråta, det vet jag… och det kommer även eleverna att göra. Både de jag har nu, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, och den klass som jag hade som vikarie under ht-19. De är i samma korridor och jag får alltid kramar och småprat och alla vill att jag ska sitta vid just deras lunchbord.

Den klassen har tackat mig för att jag visat dem vad kärlek är, för att de fått prata känslor och de har sagt att de älskar mig för att jag för alltid har förändrat deras dagar i skolan.

Behöver jag säga att jag grät när de läste upp det i klassen………. <3