Kategoriarkiv: Livet och Döden

Ge en blomma till någon du bryr dig om

Hibiskus
Ge en blomma till någon du bryr dig om

Har du tänkt…
– ge en blomma till någon du tycker om och bryr dig om?

Har du tänkt…

– på att tanken fastnat där och att det inte blir av?

Har du tänkt…
– en tanke på om det skulle hinna bli försent nån gång?

Den känslan vill du inte uppleva!

… så… köp den där blomman nu – idag – och skänk glädje.

Både mottagare och givare blir glada 🙂

Större eller mindre skolor

Det pratas ideligen (främst politiskt sett) om skolornas storlek. Elevantal från dagens 900+ till framtidens 2000 + i EN skola (så kallad storskola). Vilket vansinne!

Det skapar anonymitet, vilket är förödande! Elever av idag söker uppmärksamhet på alla möjliga sätt: ”Se mig, hör mig!” Det är något som INTE främjas av större skolor med flera elever, stora klasser, trånga klassrum.

Det är dags att tänka om! Gå tillbaka till mindre skolenheter, färre elever i klassrummen, bättre ventilationssystem, möjligheten att samtala eller plugga i tysta rum.
Framförallt är det bra för den egna personligheten, d.v.s.  eleven syns, eleven hörs, de får snabbare bekräftelse när det finns utrymme för att kunna ägna sig åt det väsentliga… det vill säga studier i en lugn miljö.

Vad anser du som läser detta?

Avslutningens väl och ve

Så närmar sig skolavslutningen
Jag känner både lättnad, glädje och sorg.  Mitt vikariat har gått ut. Nu skiljs mina vägar med eleverna då en lärare med behörighet har anställts.

Mycket kramar, kärleksfulla brev fyllda med tacksamhet och böner om att jag ska stanna. Det känns i själ och hjärta. Till hösten blir det nya skolor på timbasis.  Nya elever som ska testa mig som vikarie, nya bekantskaper, nya levnadsöden.

Skolavslutning är för mig både glädje och sorg. Glädje över att en termin är över och sorg över att skiljas från alla elever och fantastiska kollegor. Det har varit både jobbigt, slitsamt, mysigt och fyllda dagar med ömsom skratt och ömsom tårar.

Men mest av allt: jag har lärt mig så kolossalt mycket bara genom att lyssna, bekräfta och krama om. Tack alla fina elever och tack all mysiga kollegor!

Jag har lovat att komma på besök och alla vill att jag kommer tillbaka som sjukvikarie, vilket rektorn även önskat. Så får det bli! 🙂

Mot framtiden!……………………………. vad väntar om hörnet?………………………..

Ibland gör Döden sig påmind mitt i livet

Ibland vaknar vi upp ur våran vardagsrutin-dvala. Det är synd att vi inte tänker till mera innan. Innan vad? Innan Döden gör sig påmind i våra liv.

Någon nära oss blir antingen svårt sjuk, får en dödsdom eller dör rent av. Först när detta händer backar vi från vardagens rutiner och börjar fundera.

Känner du igen dig?

Funderingar som ”varför fortsätter livet fast han/hon är död?”, ”hur ska jag klara mig utan honom/henne?”, ”varför just vi?”, ”vad ska jag göra nu?”……..

Livet liksom stannar upp ett tag. Det är enbart en bubbla runt oss, förvirringen är total.

Den som är svårt sjuk/ döende önskar besök, orkar inte med besök, funderar på sitt håll. Tankar som ”varför just jag?”, ”jag vill leva!”, ”varför hör ingen av sig?”

Låt inte rädslan styra! Hör av er, hjälp till med något, bara finns där och lyssna.
För… vem är det som har det jävligast egentligen?

Jag har hört av mig till svårt sjuka/ döende. Har suttit vid en väns sida när dödskampen utkämpades. Det var fruktansvärt att uppleva, men… vem hade det värst av oss? Exakt! Inte var det jag… inte just då. Just då uppskattade jag Livet mer än någonsin.

Ibland vaknar vi upp ur våran vardagsrutin-dvala. Det är synd att vi inte tänker till mera innan. Innan vad? Innan Döden gör sig påmind i våra liv.

Så mycket sorg finns i en liten kropp

Det är dags att hela världen tar ett ordentligt tag i alla krig som ställer till fruktansvärda skador, såväl fysiskt som psykiskt.
Det är hemskt att se, läsa och höra talas om alla biverkningar detta meningslösa våld för med sig. Så mycket sorg finns i en liten kropp! Det är efterdyningarna av detta som jag mött i skolorna. Elever som antingen upplevt helvetet eller har familjemedlemmar som varit med om det.

Hela familjer som drabbats har olidliga minnen att tampas med, både dag och natt. Mardrömmar, psykiska skador som kanske aldrig går över, ofattbart lidande.

Det är dags att hela världen säger STOPP! STOPP STOPP!

Ibland gör Livet sina egna varv

Ibland gör Livet sina egna varv
Det bara är så och vi är många som känner av det. Det kan vara: dödsfall, sjukdomar, utbrändhet, depression, skilsmässa, arbetslöshet, barn som flyttar hemifrån, ekonomiska problem, fängelse, tillitsbrist… listan kan göras lång.

Detsamma gäller elever i skolorna. Det är inte enbart vuxna som drabbas. Jag har gjort egna observationer som har visat sig bero på något av det jag räknat upp. Antingen är det utåtagerande som ökat eller inåtagerande.
Exempel: stolar som kastas i frustration, slående i dörr till klassrummet, minskad lust till mat (äter enbart hårt bröd utan smör eller pålägg), plötsliga gråtattacker, håglöshet, mörka ringar under ögonen, förtvivlade ögon (”se mig”), djupa funderingar, teckningar som visar på ångest, död, skrik…  VAR OBSERVANT!

Vad har du upplevt och hur har du agerat?

Elevers oro inför prov i engelska – och en lärares svårigheter att räcka till

Nerver av … tunn tråd
Inför ett prov i engelsk grammatik med ett antal åk 4 har jag förberett med information, med övningar, övningar och mer övningar. Idag skulle provet alltså ske till slut.
Det visade sig att nerver av stål inte passade in för dagen – snarare nerver av tunn tråd. Jag blev tagen på sängen av den otroliga oro som infann sig. Nu ska det även framgå att många av dessa barn inte ens har haft prov tidigare (!) till min oerhörda förvåning.

Detta är en mångkulturell skola och kunskapsnivån ligger från analfabeter till de som klarar det mesta och mer därtill. Med andra ord är det omöjligt för lärare att kunna räcka till för alla under lektionerna. Det underlättar inte precis att klasserna är stora och att det är brist på resurser.

Frågeställningar från elever
”Måste jag gå om 4:an om jag inte klarar provet?”
”Vad råkar jag ut för om jag inte kan engelskan?”
”Måste mina föräldrar få veta om provet?”
”Min mamma kommer att bli galen om det dåligt”
”Blir du arg på mig om jag inte kan nåt?”
” Jag kunde det här förut, men nu är jag så nervös så jag kan ingenting!”

Känslor
En del barn grät av ångest för att de skulle ha provet! Det berörde mig oerhört att de mådde så dåligt. Jag fick ta åtskilliga minuter till att berätta att inget allvarligt skulle hända om det inte gick bra. Jag betonade att resultatet på provet var en signal från dem själva till dem själva om vilka områden de skulle behöva läsa in sig mer på.

Specialpedagog
En del barn har dyslexi, andra språkförbistringar av skilda slag, och de kan få sitta hos specialpedagogen för att få stöd under provet. Problemet är att specialpedagogen är så fulltecknad att det är svårt för denne att räcka till för alla.

Vi lärare
Vi lärare – vi räcker inte till! Små elever som normalt är kaxiga i korridorerna och på rasterna blev som små rädda harungar när provet skulle göras. Alla räckte upp handen och ville ha hjälp. En del var så stressade att de inte kunde läsa eller förstå någonting helt plötsligt. Vad jag led med dem!

Jag förklarade att detta var en övning för dem inför uppflytten till 5:an i höst. Jag sa även att jag skulle ge rätt fast det var stavfel, bara jag förstod vad de menade, men berättade att det blir tuffare ju högre upp de kommer i studiegången. Jag betonade att detta var sista gången jag gjorde så, att det fick ses som en mjuk övergång, men att de måste plugga in sina läxor bättre.

Det har aldrig varit så tyst i klassrummen som under provet! Tänk om denna ljuva tystnad kunde vara varje lektion! Vilken lisa för själen det skulle vara.

Det jobbiga var alla händer som sträcktes upp… de fick mig att likna det hela vid hungriga fågelungar.

Våra politiker skulle behöva vara ute mer i skolorna  – prata med lärare och övrig personal om hur vardagen kan vara. Det är ingen avundsvärd arbetsmiljö – det kan jag intyga!

Men… det som berörde mig i dag var denna oro hos eleverna och att det behövs resurser i varje klass som kan hjälpa till under tiden lärare håller lektionen.

Nu tappas det fler och fler lärare – det är dags att ta tag i problematiken och sluta upp med att släcka bränder! Annars riskerar Sverige att hamna långt ner på listan över världens främsta utbildningsländer.

Avicii

Såg filmen om Avicii igår kväll. Den berörde mig starkt. Jag upplevde en ung människas kamp för att bli lyssnad på, bli omhändertagen vid sjukdom och bli respekterad som människa. Det jag såg och hörde berörde mig illa.

Han skänkte miljontals kronor till svältande barn och det visad ännu mer vilken medmänsklighet han besatt. Men det runtomkring var det jag uppfattade väldigt tragiskt och nattsvart.

De syntes och hördes som tvingade honom att ta piller för att orka, trots svåra smärtor. De som ansåg att han skulle ställa upp för alla andra. Ingen av dessa människor ställde upp på honom när han sa till om att han inte orkade. De såg endast till sina egna pengar av kakan som skulle in på deras feta bankkonton.

Han vänner gjorde vad de kunde och de ska ha all heder av det. Han var så ung när han slog igenom, blott tonåring, och då finns det alltid gamar och parasiter som endast ser till egen vinning. Han var ödmjuk, blyg och väldigt naiv. Klart det går som det går då. Han litade även på läkarna som gav smärtstillande som visade sig mer likna heroin och vara starkt beroendeframkallande.

Som äldre hördes att han började säga ifrån, men kroppen var redan allvarligt skadad, vilket han själv insåg. Han var arbetsnarkoman sades det. han sa själv att pillren tog bort hans hungerkänslor och att han sov lite.

Påminner om Elvis som tog piller för att vara vaken, piller för att sova och piller för allt till slut. Undra på att dessa fantastiskt skapande individer tar stryk! Fick de vila ut och bli respekterade för sina beslut – och framför allt omhändertagna! – så skulle de säkert levt länge.

Det var en film som visade den mörka baksidan av kändislivet och dess allvarliga biverkningar när det går snett, riktigt snett.

Vila i frid Avicii, skapa och spela din musik med änglarna och äntligen slipper du alla kval och smärtor. Du var en enastående musikproducent med ett unikt musiköra. Tragiskt att dö vid endast 28 års ålder.

En dag i en skolvikaries liv

En dag i en skolvikaries liv
En dag bland många med i stort sett samma innehåll. Brist på lärare skapar många vikariejobb. Alla vikarier är dock inte av godo.
I dag blev jag – milt sagt – upprörd då jag hörde barn berätta vilken hemsk vikarie de hade haft före mig. Den vikarien hade slagit dem i huvudet med böckerna, skrikit åt dem och svurit. Milde tid! Trodde den typen var mer eller mindre ”utrotad” sen jag själv gick i småskolan!
Jag frågade om de hade berättat detta för någon på skolan och till min glädje hade de talat med rektorn. Den vikarien hade blivit utkastad från skolan, sa de.

Bemötande och agerande
Tänk dig själv… du har problem hemma och möter en sådan vikarie! Aj aj aj, det gör ont i min själ av bara tanken! Lågaffektivt bemötande är det allra bästa. Hjälper inte alltid MEN det förvärrar aldrig! Agera medmänskligt, låg röst, bestämd utan att skrika, visa allvar.

Idag talade jag om att sätt att agera på resulterar i  konsekvenser av olika slag. Respekt för en medmänniska betonade jag. Varpå en röst sa att de var elever. För mig är ni med-människor, svarade jag och då tyckte en annan att det lät fint.

Den som var stökigast för dagen ifrågasatte jag med ”… och hur mår du då? … egentligen” varpå det blev en liten förvirring hos personen ifråga.

Lärare av idag… ordet oftast…
Lärare av idag har oftast för stora klasser, oftast finns inte resurser till dem som skulle behöva det som mest, får oftast ägna sig åt medling istället för pedagogik.

Extra stöd för både elever och lärare
Med tanke på arbetslösheten skulle det lätt kunna vara en extra lärare i varje klass. Det vill säga… inte vem som helst! Det finns människor som är bra pedagoger och som har respekt med sig på rätt sätt. Vad skönt det skulle vara för lärare att ha ett extra stöd i klassrummet.

Dåtid – Nutid – Framtid

Dåtid – Nutid – Framtid
Många gånger sägs det att vi inte ska leva i det förgångna. Nej, förvisso inte. Vi ska däremot minnas vår historia, det är en viktig aspekt. Var vi kommer ifrån, vilka våra förfäder var och våra rötter.

Dåtid bör vi inte vara kvar i när det gäller att älta gamla oförrätter eller trycka ner oss själva för misstag vi gjort. Vi lär oss ständigt av våra misstag, det blir lärdomar av dem istället. Tänk så, så underlättar det.

Nutid är den bästa tiden att vara i, för då är vi medvetna om verkligheten vi lever i, här och nu. Det är nu vi ser, känner, doftar, smakar, lyssnar och känslomässigt befinner oss.

Framtiden ska vi inte heller fastna för mycket i, för vi vet inte vad som händer på vägen dit. Planering är en sak, men att inte leva här och nu utan mest i framtiden eller dåtiden är inte heller bra. Det är som John Lennon sa: Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat.

Vad anser du, som läser detta? Skriv gärna och dela med dig till oss andra.