Rätt stöd i rätt tid på rätt plats för elever

Det finns så många elever som skulle behöva var i en lärmiljö som gynnar dem och inte våra politiker! Elever som har olika diagnoser och som bör få rätt stöd i rätt tid på rätt plats!

Det är inte utvecklande för vare sig dem eller andra elever att de inte får den studiero och teknik som de bör ha för att kunde förbättra sina kunskaper.

Mycket oro skulle kunna stävjas i klassrummen. Inte konstigt det blir stökigt och högljutt när elever som vill lära sig inte kan få den rätta hjälpen för det.

Heders till alla lärare, stödjare och resurser som försöker, men de flesta har inte den rätta utbildningen för just detta.  De vill så otroligt mycket och menar så väl, men det blir varken tid eller ork över när övriga elever ska ha sitt.

Jag ser och hör detta dagligen, som vikarierande lärare, och det är ett under att inte hela skolväsendet bryts sönder snabbare än vad som sker nu. Det är tack vare alla tappra som försöker lyfta det sjunkande skeppet.

Politiker! Ta ert ansvar!

Så mycket sorg finns i en liten kropp

Det är dags att hela världen tar ett ordentligt tag i alla krig som ställer till fruktansvärda skador, såväl fysiskt som psykiskt.
Det är hemskt att se, läsa och höra talas om alla biverkningar detta meningslösa våld för med sig. Så mycket sorg finns i en liten kropp! Det är efterdyningarna av detta som jag mött i skolorna. Elever som antingen upplevt helvetet eller har familjemedlemmar som varit med om det.

Hela familjer som drabbats har olidliga minnen att tampas med, både dag och natt. Mardrömmar, psykiska skador som kanske aldrig går över, ofattbart lidande.

Det är dags att hela världen säger STOPP! STOPP STOPP!

Ibland gör Livet sina egna varv

Ibland gör Livet sina egna varv
Det bara är så och vi är många som känner av det. Det kan vara: dödsfall, sjukdomar, utbrändhet, depression, skilsmässa, arbetslöshet, barn som flyttar hemifrån, ekonomiska problem, fängelse, tillitsbrist… listan kan göras lång.

Detsamma gäller elever i skolorna. Det är inte enbart vuxna som drabbas. Jag har gjort egna observationer som har visat sig bero på något av det jag räknat upp. Antingen är det utåtagerande som ökat eller inåtagerande.
Exempel: stolar som kastas i frustration, slående i dörr till klassrummet, minskad lust till mat (äter enbart hårt bröd utan smör eller pålägg), plötsliga gråtattacker, håglöshet, mörka ringar under ögonen, förtvivlade ögon (”se mig”), djupa funderingar, teckningar som visar på ångest, död, skrik…  VAR OBSERVANT!

Vad har du upplevt och hur har du agerat?

Elevers oro inför prov i engelska – och en lärares svårigheter att räcka till

Nerver av … tunn tråd
Inför ett prov i engelsk grammatik med ett antal åk 4 har jag förberett med information, med övningar, övningar och mer övningar. Idag skulle provet alltså ske till slut.
Det visade sig att nerver av stål inte passade in för dagen – snarare nerver av tunn tråd. Jag blev tagen på sängen av den otroliga oro som infann sig. Nu ska det även framgå att många av dessa barn inte ens har haft prov tidigare (!) till min oerhörda förvåning.

Detta är en mångkulturell skola och kunskapsnivån ligger från analfabeter till de som klarar det mesta och mer därtill. Med andra ord är det omöjligt för lärare att kunna räcka till för alla under lektionerna. Det underlättar inte precis att klasserna är stora och att det är brist på resurser.

Frågeställningar från elever
”Måste jag gå om 4:an om jag inte klarar provet?”
”Vad råkar jag ut för om jag inte kan engelskan?”
”Måste mina föräldrar få veta om provet?”
”Min mamma kommer att bli galen om det dåligt”
”Blir du arg på mig om jag inte kan nåt?”
” Jag kunde det här förut, men nu är jag så nervös så jag kan ingenting!”

Känslor
En del barn grät av ångest för att de skulle ha provet! Det berörde mig oerhört att de mådde så dåligt. Jag fick ta åtskilliga minuter till att berätta att inget allvarligt skulle hända om det inte gick bra. Jag betonade att resultatet på provet var en signal från dem själva till dem själva om vilka områden de skulle behöva läsa in sig mer på.

Specialpedagog
En del barn har dyslexi, andra språkförbistringar av skilda slag, och de kan få sitta hos specialpedagogen för att få stöd under provet. Problemet är att specialpedagogen är så fulltecknad att det är svårt för denne att räcka till för alla.

Vi lärare
Vi lärare – vi räcker inte till! Små elever som normalt är kaxiga i korridorerna och på rasterna blev som små rädda harungar när provet skulle göras. Alla räckte upp handen och ville ha hjälp. En del var så stressade att de inte kunde läsa eller förstå någonting helt plötsligt. Vad jag led med dem!

Jag förklarade att detta var en övning för dem inför uppflytten till 5:an i höst. Jag sa även att jag skulle ge rätt fast det var stavfel, bara jag förstod vad de menade, men berättade att det blir tuffare ju högre upp de kommer i studiegången. Jag betonade att detta var sista gången jag gjorde så, att det fick ses som en mjuk övergång, men att de måste plugga in sina läxor bättre.

Det har aldrig varit så tyst i klassrummen som under provet! Tänk om denna ljuva tystnad kunde vara varje lektion! Vilken lisa för själen det skulle vara.

Det jobbiga var alla händer som sträcktes upp… de fick mig att likna det hela vid hungriga fågelungar.

Våra politiker skulle behöva vara ute mer i skolorna  – prata med lärare och övrig personal om hur vardagen kan vara. Det är ingen avundsvärd arbetsmiljö – det kan jag intyga!

Men… det som berörde mig i dag var denna oro hos eleverna och att det behövs resurser i varje klass som kan hjälpa till under tiden lärare håller lektionen.

Nu tappas det fler och fler lärare – det är dags att ta tag i problematiken och sluta upp med att släcka bränder! Annars riskerar Sverige att hamna långt ner på listan över världens främsta utbildningsländer.

Avicii

Såg filmen om Avicii igår kväll. Den berörde mig starkt. Jag upplevde en ung människas kamp för att bli lyssnad på, bli omhändertagen vid sjukdom och bli respekterad som människa. Det jag såg och hörde berörde mig illa.

Han skänkte miljontals kronor till svältande barn och det visad ännu mer vilken medmänsklighet han besatt. Men det runtomkring var det jag uppfattade väldigt tragiskt och nattsvart.

De syntes och hördes som tvingade honom att ta piller för att orka, trots svåra smärtor. De som ansåg att han skulle ställa upp för alla andra. Ingen av dessa människor ställde upp på honom när han sa till om att han inte orkade. De såg endast till sina egna pengar av kakan som skulle in på deras feta bankkonton.

Han vänner gjorde vad de kunde och de ska ha all heder av det. Han var så ung när han slog igenom, blott tonåring, och då finns det alltid gamar och parasiter som endast ser till egen vinning. Han var ödmjuk, blyg och väldigt naiv. Klart det går som det går då. Han litade även på läkarna som gav smärtstillande som visade sig mer likna heroin och vara starkt beroendeframkallande.

Som äldre hördes att han började säga ifrån, men kroppen var redan allvarligt skadad, vilket han själv insåg. Han var arbetsnarkoman sades det. han sa själv att pillren tog bort hans hungerkänslor och att han sov lite.

Påminner om Elvis som tog piller för att vara vaken, piller för att sova och piller för allt till slut. Undra på att dessa fantastiskt skapande individer tar stryk! Fick de vila ut och bli respekterade för sina beslut – och framför allt omhändertagna! – så skulle de säkert levt länge.

Det var en film som visade den mörka baksidan av kändislivet och dess allvarliga biverkningar när det går snett, riktigt snett.

Vila i frid Avicii, skapa och spela din musik med änglarna och äntligen slipper du alla kval och smärtor. Du var en enastående musikproducent med ett unikt musiköra. Tragiskt att dö vid endast 28 års ålder.

Intervju om skolan förr och nu

Häromkvällen ringde ett av mina barnbarn som är 7 år. Hon hade fått en uppgift i skolan och den bestod i att intervjua någon om hur skolan var förr. Naturligtvis frågade hon sin mamma, som hänvisade till mig istället.

Det var frågor om hur det var i skolan, hur lärarna var, vad vi gjorde på rasterna, vilka ämnen jag hade tyckt bäst om… och så vidare. När jag sa att ”på min tid i skolan fick vi sitta still och vara tysta” hördes ett ”åååååå” i luren. Sen sa hon att hon måste ha hörlurar på sig för att det var så jobbigt i klassen när alla pratade högt och skrek. ”Jag vill också ha tyst”, sa hon sedan.

Det var givande samtal mellan intervjufrågorna (som hennes mamma skrev ner via högtalartelefonen). Många kommentarer och jämförelser. Tänk… 7 år och redan få uppleva så mycket av det jobbiga i skolan. Vad tragiskt!

Hur ska vi kunna få en bättre svensk skola? En gång i tiden var den det, enligt alla rapporter och undersökningar som synts i media på senaste tiden. Nu backar Sverige vad det gäller det kunskapsmässiga.

Något jag reagerar på – och det gjorde även mitt barnbarn – är att det inte finns någon välskrivning i skolan idag. Att texta, skriva och framförallt stava var ett absolut krav! Det tycker jag det skulle vara än idag!

NU lär de sig att hela tiden belöningssystem och bekräftelse via datorer, mobiler och ipads. På mina lektioner får de traggla grammatik och jag säger alltid till om felstavningar. Idag finns inte det kravet, men jag anser att det är viktigt!

ALLA bör kunna stava rätt och skriva tydligt!

Vad tycker du i denna fråga?

Ett axplock av elevers uttalanden om skolan – i olika skolor

Förtroende
Jag känner en stor tacksamhet över det förtroende många elever delger mig. Det är samtal i korridorer, under raster, före/efter lektioner. Här är ett axplock från åk 4-7 i olika skolor.

”Jag vill byta skola för det är så mycket bråk i klassrummen jämt”
”Varför gör inte någon nåt för att skolan ska bli bättre?”
”Jag trivs i min nya skola, den är bättre än den förra”
”Jag brukar få sitta i trappan och läsa för i klassrummet går det inte för det är aldrig tyst”
”Jag har alltid ont i magen när jag ska till skolan”
”Så fort vi går till gympan på morgonen har alla sina mobiler. Det är rätt trist när jag vill prata ”
”Vi har jättebra lärare”
”Du är en annorlunda vuxen IB. Du lyssnar och är så lugn”
”Nån slängde ner min kompis gympasko i toaletten”
”Vi har alltid en massa olika vikarier och det är jobbigt”
”Undrar hur Trump och Putin skulle göra med skolan”
”Bränn skolan!”
”Vi vill ha egna böcker istället för att dela på trasiga eller få en massa lösa papper”
”Ingen som bestämmer i Sverige verkar ha gått i skolan”
”Vuxna skulle aldrig acceptera att ha det såhär på sina jobb”
”Jag vill ha ett skåp för mina böcker”
”Jag har nära till skolan och det är bra”
”Vi gillar mest gympa och musik”

Det är en mix av röster från unga tjejer och killar. En del har jag fått äran att lyssna mer till på djupet.  Många gånger tror jag – eller vill tro – att allt bottnar i det som berör oss alla i samhället – KONTAKTLÖSHETEN.

Vad gör vi med våra unga – egentligen!  Vad gör vi med vår framtid! Hur kan vi förändra detta – innan det är försent? Det kan bli både bättre och sämre. Dessutom skiljer det sig från skola till skola, precis som arbetsplatser för vuxna. Det beror på så mycket olika saker. MEN… grundproblemet måste kunna fixas till: oron, våldet, språkbruket, rastlösheten och aggressiviteten.  Vi måste sluta släcka bränder, vi måste ta tag i orsaken till problemen!

Vad har du för åsikter om detta?

Skolelevers återkommande önskning

I egenskap av vikarie på olika skolor runtom Stockholm har jag ofta samtal med skolelever efter lektioner, i skolkorridorer, under rasterna och i matsalen. Något som ständigt återkommer – oberoende av person – är en önskan om att prata mer, att vara närvarande och att samlas. Detta gällde i lika hög grad hemma som i skolan.

Många elever berättar om stress och trötthet. Så mycket ska göras och det är inte ofta det är lugnt hemma heller. Fritidsaktiviteter, läxor, kompisar, middag, mobil, spel… de flesta upplever faktiskt en tomhet. En elev tyckte storhelger var viktiga för då skulle man umgås med varandra, men ofta var det stress med handlande, mat, gäster, disk, tjat och irritation. Förslaget var att strunta i allt sådant och bara umgås och prata. Låta bli TV, mobil och dataspel och istället spela spel vid ett bord. Skratta, berätta och önskan om att alla kunde lyssna.

Har läst att en del skolor har börjat med mobilfritt – ända upp i åk 9 och det har blivit succé! Givetvis inte på en gång, för det tar tid att avvänja sig. Majoriteten av ungdomarna på högstadiet rörde sig mer utomhus, spelade fotboll, pratade och diskuterade. Lärde känna varandra, som en elev sa, istället för att känna stressen av att vara uppkopplade hela tiden.

Det här är viktiga signaler att ta till sig. För oss alla! Vad anser du?

Dessa fantastiska människor i våra skolor

Som vikarierande lärare är jag normalt ute på olika skolor. Något som jag ser och hör är dessa fantastiska människor i våra skolor som arbetar i det tysta, förutom lärarna. Dessa är elevassistenter, av olika slag, folk på expeditioner och vaktmästerier.

De är GULD värda! Ni skulle bara veta vilka fina, tålmodiga och medmänskliga händelser jag varit åskådare och åhörare till. Alltid fin service, alltid glada, alltid ha en tid över mitt i stress och rush. Ett stort fång blomster till er alla!

De har det inte alltid lätt, dessa elevassistenter och resurser av olika slag. De utför humanitära och kärleksfulla åtaganden vareviga dag. Det är ett oerhört tufft jobb, som skulle behöva lyftas upp. Tack för att ni finns med hjärta och skratt, varma kramar och för att ni orkar! Ingen skola kan klara sig utan er!

Osynliga vardagshjältar finns överallt omkring oss. Lyft blicken, lyssna extra och känn med hjärta och själ… så kommer du att upptäcka dem. Utan dem skulle din dag inte bli lika enkel.  Vi behöver alla en kram nu och då och uppskattning för det vi gör.

Vad/vilka ser och hör du som är osynliga vardagshjältar? Berätta gärna för oss andra 🙂

En dag i en skolvikaries liv

En dag i en skolvikaries liv
En dag bland många med i stort sett samma innehåll. Brist på lärare skapar många vikariejobb. Alla vikarier är dock inte av godo.
I dag blev jag – milt sagt – upprörd då jag hörde barn berätta vilken hemsk vikarie de hade haft före mig. Den vikarien hade slagit dem i huvudet med böckerna, skrikit åt dem och svurit. Milde tid! Trodde den typen var mer eller mindre ”utrotad” sen jag själv gick i småskolan!
Jag frågade om de hade berättat detta för någon på skolan och till min glädje hade de talat med rektorn. Den vikarien hade blivit utkastad från skolan, sa de.

Bemötande och agerande
Tänk dig själv… du har problem hemma och möter en sådan vikarie! Aj aj aj, det gör ont i min själ av bara tanken! Lågaffektivt bemötande är det allra bästa. Hjälper inte alltid MEN det förvärrar aldrig! Agera medmänskligt, låg röst, bestämd utan att skrika, visa allvar.

Idag talade jag om att sätt att agera på resulterar i  konsekvenser av olika slag. Respekt för en medmänniska betonade jag. Varpå en röst sa att de var elever. För mig är ni med-människor, svarade jag och då tyckte en annan att det lät fint.

Den som var stökigast för dagen ifrågasatte jag med ”… och hur mår du då? … egentligen” varpå det blev en liten förvirring hos personen ifråga.

Lärare av idag… ordet oftast…
Lärare av idag har oftast för stora klasser, oftast finns inte resurser till dem som skulle behöva det som mest, får oftast ägna sig åt medling istället för pedagogik.

Extra stöd för både elever och lärare
Med tanke på arbetslösheten skulle det lätt kunna vara en extra lärare i varje klass. Det vill säga… inte vem som helst! Det finns människor som är bra pedagoger och som har respekt med sig på rätt sätt. Vad skönt det skulle vara för lärare att ha ett extra stöd i klassrummet.