Soluppgång – tankar väcks

En ny dag randas
Soluppgång

Vad vackert det är när solen går upp… att se den långsamt stiga är häftigt. Då om någonsin inser jag hur galna vi människor är som inte lever i symbios med naturen.

Indianer och naturfolk i övrigt vet med sig att hedra naturen, växt- och djurlivet. Någonstans på vägen blev det fel, så fel.

Galna ledare över världen som bara vill ha makt och mer av allt. Givetvis utan att dela med sig. Likt Gollum i Sagan om Ringen… ”it`s mine, mine… my precious”  *ryser*

När solen går upp finns enbart nuet. Just då är jag ett med alltet och det är en fantastisk känsla. En känsla som jag inte vill ska upphöra. Verkligheten – som den är nu – är inte speciellt lustfylld alla gånger.

Vilka känslor finns inom dig vid soluppgången?

2 reaktioner på ”Soluppgång – tankar väcks

  1. Det är lätt att bli sorgsen vid tanken att det liv vi lever ofta slarvas bort.
    Förmågan att leva nära naturen och på dess villkor är ofta bara tomma ord. Man använder dem ibland som politiska slagord och argument.
    Jag har många gånger upplevt ett med naturen på Gotland och på Fårö.
    Från Fårö har jag de mest fantastiska minnen. När jag står bland raukarna, mycket nära vattnet och det blåser så hårt att det är svårt att stå upprätt. Då känner jag min litenhet och samtidigt så nära naturen där vi borde vara.
    Jag håller helt med dig Livsgnistan, du har helt rätt

    1. Tack för din kommentar, Björn. Exakt samma känsla som du beskriver upplever jag också.
      Det är när vi känner vår litenhet som vi faktiskt inser vilken kraft naturen är.
      Den kan vara lika hård som mjuk i sin framtoning.
      Klyschor vimlar det av i vårt samhälle, tyvärr. Tänk om människor smakade på orden innan de uttalar dem
      och frågar sig vad de betyder – egentligen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *