Etikettarkiv: känslor

Kommunikationsvägarna i vardagen

Människor, människor. Dessa människor… som springer, cyklar, går fort, pratar högt i mobilen, joggar med barnvagn, joggar med hund… ett evinnerligt stressande och jagande efter… vad? Hur blev det såhär?

Ingen verkar ifrågasätta eller reagera över sättet de tar sig igenom dagen. Tänk om alla tog sig en funderare över om vad som – e g e n t l i g e n – är viktigt i livet. Inte kan det väl vara så illa att det är ett missat inlägg på Facebook, en missad ögonblicksbild på Snapchat eller tjafset med någon på jobbet?
Eller… det är just det är… det är nog så illa!

På tunnelbanan pratas det högt i mobilerna om privata saker. Värre ändå… om sekretessbelagda saker! Till på köpet namn nämns i de sammanhangen! Då råder ingen tystnadsplikt längre!

Vad skapar allt detta? Behöver människor verka vara så oersättliga och viktiga i sitt jobb?
Är det i själva verket en livslögn? Det kanske är så illa att… det beror på att vi inte har tid att varken l y s s n a eller  p r a t a med varandra längre?

De flesta samtal jag lyssnat till under mina promenader, på fik eller på resande fot handlar till övervägande del om negativa saker. Det är sårade och kränkta känslor som ventileras.
Tänk om… bara tänk dig… om alla denna energi i ställes läggs på positiva samtal, på skratt, på kramar, på glittrande ögon och leende munnar! Ren och skär livsglädje!
Delad glädje är dubbel glädje. En klyscha, javisst, men tänk efter vad den försöker säga dig!
Tänk… vilka vibrationer som skulle sändas ut och tas upp av andra, som skulle spridas vidare! WOW! Allt i det positivas och glädjens namn.

En läsarfråga: Vad känner och upplever du gällande detta?

Tankar under sommarlovet

Tänker på hur skönt det är att få koppla av under sommarlovet, få njuta av att inte planera dagarna, bara finnas till i nuet.

Jag känner en oerhörd stolthet över mitt jobb som vikarierande lärare, oftast på olika skolor men senast en termin på samma ställe. Får så otroligt mycket tillbaka i mina möten med elever och annan personal. Lär mig hela tiden nya sätt att tackla problem. Det är ett ständigt ad hoc, det gäller att hela tiden ha ett äss i bakfickan, att alltid ha en plan B, helst även en plan C har jag märkt.

Det största som finns att uppleva är att få andra att växa, både som människor och som elever. Få förmånen att uppleva tilliten från elever som aldrig visat det eller pratat känslor. Skolavslutningen var en dag med både skratt och tårar, kramar och önskningar om att jag ska komma tillbaka. Lovade att dels komma som vikarie när det behövdes men att även hälsa på ändå, vilket uppskattades enormt.

Har så många vackra minnen i form av handskrivna brev, handskrivna texter på muggar och vackra teckningar, egengjorda konstverk i form av virkningar, små askar och lerfigurer.

Det har varit oerhört tufft mellan varven. 87 elever i fyra klasser, många från olika delar av världen, som testade mig hårt innan de insåg att IB stannar kvar, att jag faktiskt bryr mig om dem som människor.

Tacksam över att få uppleva detta i denna tuffa tid vi lever i nu. Tacksam över att kunna få vara den som lyssnar när någon berättar hur det är utanför skolan, hur tufft en del har det hemma eller fått uppleva krigets fasor. Tacksam över att ha fått äran att känna deras förtroende och att få hålla om när det är både ilsket och ledsamt men även bara för att det känns bra att kramas just då 🙂

Vilan under sommarlovet behövs, tro mig… men jag ser fram emot höstterminen igen. Går i pension den 21 september men fortsätter jobba ett par dagar i veckan för vuxna behövs i dagens skolor. Lärare behöver avlastas genom att jag även kan ägna mig åt de svåra samtalen, ge studiestöd och berätta om viktiga värderingar.

Avslutningens väl och ve

Så närmar sig skolavslutningen
Jag känner både lättnad, glädje och sorg.  Mitt vikariat har gått ut. Nu skiljs mina vägar med eleverna då en lärare med behörighet har anställts.

Mycket kramar, kärleksfulla brev fyllda med tacksamhet och böner om att jag ska stanna. Det känns i själ och hjärta. Till hösten blir det nya skolor på timbasis.  Nya elever som ska testa mig som vikarie, nya bekantskaper, nya levnadsöden.

Skolavslutning är för mig både glädje och sorg. Glädje över att en termin är över och sorg över att skiljas från alla elever och fantastiska kollegor. Det har varit både jobbigt, slitsamt, mysigt och fyllda dagar med ömsom skratt och ömsom tårar.

Men mest av allt: jag har lärt mig så kolossalt mycket bara genom att lyssna, bekräfta och krama om. Tack alla fina elever och tack all mysiga kollegor!

Jag har lovat att komma på besök och alla vill att jag kommer tillbaka som sjukvikarie, vilket rektorn även önskat. Så får det bli! 🙂

Mot framtiden!……………………………. vad väntar om hörnet?………………………..

Elevers oro inför prov i engelska – och en lärares svårigheter att räcka till

Nerver av … tunn tråd
Inför ett prov i engelsk grammatik med ett antal åk 4 har jag förberett med information, med övningar, övningar och mer övningar. Idag skulle provet alltså ske till slut.
Det visade sig att nerver av stål inte passade in för dagen – snarare nerver av tunn tråd. Jag blev tagen på sängen av den otroliga oro som infann sig. Nu ska det även framgå att många av dessa barn inte ens har haft prov tidigare (!) till min oerhörda förvåning.

Detta är en mångkulturell skola och kunskapsnivån ligger från analfabeter till de som klarar det mesta och mer därtill. Med andra ord är det omöjligt för lärare att kunna räcka till för alla under lektionerna. Det underlättar inte precis att klasserna är stora och att det är brist på resurser.

Frågeställningar från elever
”Måste jag gå om 4:an om jag inte klarar provet?”
”Vad råkar jag ut för om jag inte kan engelskan?”
”Måste mina föräldrar få veta om provet?”
”Min mamma kommer att bli galen om det dåligt”
”Blir du arg på mig om jag inte kan nåt?”
” Jag kunde det här förut, men nu är jag så nervös så jag kan ingenting!”

Känslor
En del barn grät av ångest för att de skulle ha provet! Det berörde mig oerhört att de mådde så dåligt. Jag fick ta åtskilliga minuter till att berätta att inget allvarligt skulle hända om det inte gick bra. Jag betonade att resultatet på provet var en signal från dem själva till dem själva om vilka områden de skulle behöva läsa in sig mer på.

Specialpedagog
En del barn har dyslexi, andra språkförbistringar av skilda slag, och de kan få sitta hos specialpedagogen för att få stöd under provet. Problemet är att specialpedagogen är så fulltecknad att det är svårt för denne att räcka till för alla.

Vi lärare
Vi lärare – vi räcker inte till! Små elever som normalt är kaxiga i korridorerna och på rasterna blev som små rädda harungar när provet skulle göras. Alla räckte upp handen och ville ha hjälp. En del var så stressade att de inte kunde läsa eller förstå någonting helt plötsligt. Vad jag led med dem!

Jag förklarade att detta var en övning för dem inför uppflytten till 5:an i höst. Jag sa även att jag skulle ge rätt fast det var stavfel, bara jag förstod vad de menade, men berättade att det blir tuffare ju högre upp de kommer i studiegången. Jag betonade att detta var sista gången jag gjorde så, att det fick ses som en mjuk övergång, men att de måste plugga in sina läxor bättre.

Det har aldrig varit så tyst i klassrummen som under provet! Tänk om denna ljuva tystnad kunde vara varje lektion! Vilken lisa för själen det skulle vara.

Det jobbiga var alla händer som sträcktes upp… de fick mig att likna det hela vid hungriga fågelungar.

Våra politiker skulle behöva vara ute mer i skolorna  – prata med lärare och övrig personal om hur vardagen kan vara. Det är ingen avundsvärd arbetsmiljö – det kan jag intyga!

Men… det som berörde mig i dag var denna oro hos eleverna och att det behövs resurser i varje klass som kan hjälpa till under tiden lärare håller lektionen.

Nu tappas det fler och fler lärare – det är dags att ta tag i problematiken och sluta upp med att släcka bränder! Annars riskerar Sverige att hamna långt ner på listan över världens främsta utbildningsländer.

När det oväntade händer på en skola

Oväntat 1
När jag kom till en skola jag inte varit i på närmare 10 månader hände nåt fantastiskt!

Jag går över skolgården och en hop barn springer fram och ropar ”IB!”, ”Ska du vara vikarie hos oss?” Jag sa att jag skulle till åk 6. Då frågade en liten lirare – detta var åk 4 – ”vad heter du nu igen, IB?” När jag sa mitt namn sa han till sina vänner att de skulle tala om i skolan att de ville ha mig som vikarie.
Sen kastade sig tre av dem runt min hals och ville kramas! Det kändes verkligen i hjärtat!

Oväntat 2
Jag hälsar på lärare i lärarrummet och hämtar schema och klasslistor. Det skulle alltså bli två åk 6 denna dag och sista lektionen var det Elevens Val. Kul!

När jag ställer mig i dörren till klassrummet hör jag ett vrål: ”IB! Hallå alla, IB är tillbaka!”
Därefter är det idel leenden och en del kramar. Jag trodde de hade glömt mig! Vad glad jag blev! Vilket enormt välkomnande!  🙂

Sorgbearbetning
Under rasten kom en annan åk 6 fram, som jag inte skulle ha, och bad mig komma nästa dag till dem. Oj, vad det värmde! ”Vi glömmer aldrig dig”, sa en tjej, ”du fick oss att gråta, tack”.
Just den klassen hade jag samtal och diskussioner med rörande sorgbearbetning.  De berättade om vilka livskriser och sorger de själva hade upplevt och då brast fördämningarna hos en del. Den dagen glömmer nog ingen av oss!

En sak är säker: jag gillar att vara ute i skolorna och träffa dessa underbara elever! 🙂

Tack alla små elever som ville prata sorger ni upplevt

Idag pratade vi om olika sorters sorger
Jag blev inte förvånad över att så gott som hela klassen ville prata om olika händelser de upplevt eller lever i just nu.
Det blev allt från avlidna, skilsmässor och sjukdomar till bråk, mobbning och spöken.
Det var gråt, skratt, fnitter, allvar och många kramar.

Jag känner mig priviligerad som får detta förtroende av dem. Tänk dig själv att lämna ut dig helt inför en främmande människa! Starkt gjort, anser jag.

Sitter här vid min dator och skriver i nattens unga timme. Förundras, ler och njuter av mina minnen från denna stund.

Du lilla elev som såg spöken – du väckte känslor

Idag upplevde jag något fint i en skola
Vid lunchen hamnade jag bredvid en liten blek och tystlåten flicka, 9 år.  Helt plötsligt började hon berätta om två sorger, en förlorad farmor och en förlorad katt. Det var så många djupa tankar och funderingar som uppstod i vårt samtal.
Jag lyssnade, det märkte hon. Många funderingar dök upp igen, precis som under lunchen
en dag i förra veckan.

Hon kan se spöken, sa hon. Jag kallar dem andar eller själar, svarade jag. Det tyckte hon lät bättre, sa hon, och fortsatte berätta om olika upplevelser.
En del av hennes kamrater tyckte det var läskigt, andra att det inte kunde vara sant.
När jag sa att jag också upplevt saker blev de helt tysta först men sen ville alla veta.

Det blev en annorlunda lunch idag, som fortsatte under rasten efteråt. Så många snusförnuftiga tankar och känslor nådde mig under snålblåsten på skolgården.

Har du aldrig lyssnat – verkligen l-y-s-s-n-a-t  – på barn tidigare… gör det!
Tack du lilla elev, som delade med dig av dina känslor och upplevelser.
Du förgyllde min dag @->—-

Känslor och pantomim

Idag var det en pantomimteater på skolan där jag är vikarie.
Det var underbart att höra alla 6-9-åringars skratt men även deras finurliga frågor till aktörerna:

– Varför är ni så svettiga?
– Gör det inte ont att få plankan i huvudet?
– Jag tycker inte ni är roliga!
– Hur kan ni sitta i luften?
– Jag såg när ni kröp under duken!
– Hur kan det se ut som bollen är så tung?
– Varför gör ni sånt här?

Det var verkligen roligt att se teatern men ännu mer fascinerande att se och höra dessa små varelser 🙂

Så mycket känslor som väcktes till liv, som ventilerades och dunstade ut.

När Döden gör entré stannar Livet upp ett tag

Har inte skrivit på ett tag eftersom det inträffat dödsfall
På onsdag ska jag på en begravning. En musikproducent och vän, endast 57 år, som gått bort i cancer.
Idag fick jag reda på att en f.d. arbetskollega, 64 år, avlidit i cancer. Vi talades vid nyligen
i telefon. Det känns helt bisarrt. Får liksom inte in att han är död.
I februari var det en mycket god vän – och kusin – som avled i cancer, endast 57 år.

När Döden gör entré stannar Livet upp ett tag
Tårar blandas med tomhet och apati. Chock-bubblan är på plats ett tag, tur är väl det.
Det är andra gången som jag sitter på ett café och får dödsbud. Dessutom samma café båda gångerna.

Du som läser detta… lev NU… säg de där orden… NU… visa den där känslan… NU!
I morgon kan det vara försent.

Vila i frid, fina vänner, jag glömmer er aldrig – Jan-Erik, Hansi och Björn <3

Soluppgång är en underbar tid att uppleva

Inväntar en ny dag
Soluppgång

Jag upphör aldrig att förvånas över känslan som en soluppgång ger. Det känns som att vara ett med universum, som om inga problem fanns i hela världen. Det är skönt att bara få uppleva nuet under den korta tid det tar innan solen stiger upp.
Bara leva just då… just där… just NU!

Snart är juli över för denna gång, för detta år, och augusti gör sig påmint. Kräftor och sällskapande är en av många vändor, sen är det även Pride-paraden att titta på. Det blir som en karnevalsstämning och det vi saknar i Sverige är just gemenskap i samband med festligheter.

Men du… upplev för tusan en soluppgång om du inte har gjort det.  Det är även häftigt att uppleva den via en luftballongfärd, sägs det. Jag har bra flugit kvällstid, men kan tänka mig att det måste vara ljuvligt vid en soluppgång.

Har du upplevt något i samband med en soluppgång?
Du är välkommen att dela med dig av din erfarenhet 🙂