Skuggspel
En scen som etsat sig fast på min näthinna skedde för otaliga år sedan.
Det var den animerade filmen om katten Garfield (Gustav) och hans äventyr i storstaden.
En kväll i en gränd ser han smala katter som rotar i soptunnorna. Tjock och frodig tassar Gustav in. Gänget hånar och ska ge sig på honom, en laaaaantis.
Då ställer sig Gustav på bakbenen – beredd att slåss – flinar och sätter upp en tass.
Han kastar till med tassen och försöker få fram en vass klo i taget.

Problem
Problemet är att hans bekväma liv har gjort hans klor ointresserade av att komma fram.
Han kämpar febrilt… då… just då… frigör sig hans skugga, springer i luften ett tag till Gustavs förvåning, och drar järnet därifrån.
… inte svårt att förstå hur det går för Gustav…

Hänger din egen skugga med
Hur reagerar du själv vid extrema, stressade händelser?
Hänger din egen skugga med dig… eller lämnar den dig?

Dela med dig av tankar och upplevelser till oss andra. Kan bli en intressant tråd 🙂