Etikettarkiv: soluppgång

Morgonstund när den är som bäst

Soluppgång
En ny dag … men inte för alla

En ny dag randas. Det är en stark soluppgång. Tänker på vänner som gått bort i år, på vänner som har cancer och på hur sårbara vi är egentligen.

Människor stressar omkring, ska ha egen tid, tränar, gör karriär… herregud… stopp! Stanna upp och känn efter, se dig omkring… aaaandas!

Vad är det som är viktigast?
Vad skulle du vilja bli ihågkommen för? Om du fick leva som trollsländan -endast en dag – hur skulle du leva då? Vad skulle du göra? Karriär? Träna för att bli ett vackert lik? Nä… tänkte väl det!

Vem/vilka skulle du vara med? Vad skulle du säga till den/dem? Du… börja lev så NU!
Kramas, lyssna på hur dagen har varit när ni äter middag tillsammans, skratta.

Var tacksam för varje stund du kan ha det så… det finns de som längtar efter att få uppleva det igen… fast det är försent.

Over and out… take care out there <3

Soluppgång är en underbar tid att uppleva

Inväntar en ny dag
Soluppgång

Jag upphör aldrig att förvånas över känslan som en soluppgång ger. Det känns som att vara ett med universum, som om inga problem fanns i hela världen. Det är skönt att bara få uppleva nuet under den korta tid det tar innan solen stiger upp.
Bara leva just då… just där… just NU!

Snart är juli över för denna gång, för detta år, och augusti gör sig påmint. Kräftor och sällskapande är en av många vändor, sen är det även Pride-paraden att titta på. Det blir som en karnevalsstämning och det vi saknar i Sverige är just gemenskap i samband med festligheter.

Men du… upplev för tusan en soluppgång om du inte har gjort det.  Det är även häftigt att uppleva den via en luftballongfärd, sägs det. Jag har bra flugit kvällstid, men kan tänka mig att det måste vara ljuvligt vid en soluppgång.

Har du upplevt något i samband med en soluppgång?
Du är välkommen att dela med dig av din erfarenhet 🙂

Soluppgång – tankar väcks

En ny dag randas
Soluppgång

Vad vackert det är när solen går upp… att se den långsamt stiga är häftigt. Då om någonsin inser jag hur galna vi människor är som inte lever i symbios med naturen.

Indianer och naturfolk i övrigt vet med sig att hedra naturen, växt- och djurlivet. Någonstans på vägen blev det fel, så fel.

Galna ledare över världen som bara vill ha makt och mer av allt. Givetvis utan att dela med sig. Likt Gollum i Sagan om Ringen… ”it`s mine, mine… my precious”  *ryser*

När solen går upp finns enbart nuet. Just då är jag ett med alltet och det är en fantastisk känsla. En känsla som jag inte vill ska upphöra. Verkligheten – som den är nu – är inte speciellt lustfylld alla gånger.

Vilka känslor finns inom dig vid soluppgången?